Har kollat på "Dating in the dark" nu ikväll... Jävla roligt program måste jag säga!
Men nått jag faktiskt, konstigt nog, förundras över, är hur jävla ytliga vi människor är!
Här har de träffat varandra, flera gånger i totalt mörker. De har gillat varandra, varandras personligheter, suttit å grovhånglat, och myst och pratat och allt det där.
Men bara för att de får se honom/henne, så försvinner alla de där känslorna! Varför? Spelar utseendet verkligen SÅÅÅÅ mycket roll?
Visst, jag tror att ytlighet finns i alla människor. Mer i vissa, mindre i vissa, men alla har det. Gäller det inte andra människor så gäller det sej själv.
Jag är inte världens skönhet. Och jag tycker inte peter är världens skönhet! Klart jag tycker han är vacker och söt och gullig. Men det är inte
DÄRFÖR jag är kär i honom och älskar honom. Jag va inte ens kär i honom när vi blev ihop. De känslorna kom senare. Inte mycke senare, men senare Och det är för de jag älskar honom!
Men sanningen slår ett ganska hårt slag i mitt ansikte när jag inser att vi bryr oss mer om utseende än personligheterna. Tragiskt. :( Och jag är ganska stolt över, att ytlighet, inte hör till min personlighet.
Dagens goda punkter:
- (Jag upprepar mej igen, och denna gången skriker jag ut det) JAG ÄÄÄÄLSKAR SOLEN!
- Livet känns otroligt härligt
- Älskar min underbara familj såklart... :P
Puss hej